Dags för lite poesi på bloggen

Hej.

Dags för lite poesi här tänkte jag, som lite motvikt till alla som publicerar såna där fina, mysiga inlägg :)

Livet med Gud är ju inte alltid så enkelt. Förut tänkte jag att man inte fick tänka så, inte uttrycka sig så. Men när man läser Psaltaren ser man att David och de andra uttryckte precis vad de tänkte och kände inför Gud. Glädjen likaväl som frustrationen. Och det tror jag verkligen man får göra. Så en av de tunga kvällarna i vintras så försökte jag sätta lite ord på den där frustrationen. Över varför livet inte blir enkelt och bra bara för att man är kristen. Kanske snarare tvärtom ibland... (obs! jag är inte alltid såhär - men det är ju då man får sin kreativa inspiration, eller hur?)

Och vart är du nu, min Gud?
I natten. I det svarta.
Var är du som ska torka alla tårar?
Och varför har du lämnat mig här?
På den här kalla jorden. Ta mig med. Ta mig hem.
Bort från all svärta. Allt grått. All lera, all sörja, som bara drar oss ner.

I dyn. I det smutsiga.
Som gör det rena fult. Det vita brunt.
Och gör en slät hud ful och full av ärr.
Och alla dagar. Utan mål och mening.
Var är du då?
Och hoppet. Ge mig inget hopp, snälla du.

För, plums, släpper du ner mig i ett hav av besvikelse, igen.
Aldrig, aldrig, aldrig ska det ske. Befrielsen.
Åh min Gud. När jag ropar, var är du då`?
När jag offrar, var är min betalning?
Det är en bortskämd snorunges klagan.
Men kanske ser du. Mitt hjärtas uppriktiga rop på hjälp.
På befrielse. Från det där. Onda.

/ia.